Team Vesterlund (bestående av undertecknad, Patrik, Arja, Peter, Maria, Jukka, Erica och Rickard) anlände till Älvdalen på torsdagskvällen. Vi var alla trötta och mörbultade efter den långa resan som gick via Umeå. På fredagen hämtade vi våra startnummer i Mora, samt shoppade loss i mässtältet och på stan. Vi besökte även starten i Sälen och inspekterade startområdet som var smalare i år. Lördagen ägnades åt vallning och testning av skidor. Vädret var det värsta tänkbara, eftersom det snöade och var plusgrader. Vi vallade med silverklister, men eftersom det genast började isa under skidorna kom vi fram till att det är Zero-skidorna som gäller.
 |
| Vallamästaren och hans lärling |
På dagen D steg vi upp 3.30 och en timme senare började vi köra mot starten. Vi trodde att vi var ute i god tid, men p.g.a. trafikstockningen var vi framme först efter kl. 7. De andra begav sig till startled tio, medan jag gick till sexan. Jag lade ut skidorna längst bak i startledet och till vänster, vilket jag så här i efterhand tror var ett dåligt val, eftersom det verkade dra bättre från höger (gräset är alltid grönare på andra sidan). Jag gick och ställde mig i den evighetslånga kön till bajamajan och började bli lite nevös att jag inte skulle hinna dit före starten. Som tur hann jag tillbaka till startfållan i relativt god tid innan starten kl. 8.
 |
| En taggad Patrik före starten |
Eftersom startfållan smalnade av tidigare än förut, blev det trafikstockning redan på platten. I backen var det trivsamt värre och folk trampade på varandras skidor och stavar för fullt. De första tre kilometrarna tog hela 53 minuter. När det började lätta upp i leden märkte jag till min besvikelse att jag (liksom många andra) inte hade något fäste. Det var alltså parstakning och saxning som gällde under hela loppet.
 |
| I Mångsbodarna var gänget och hejade. Det gav energi! |
Jag hade sett fram emot att få ställa mig och parstaka efter första uppförsbacken, men till min förfäran såg jag att det inte fanns några spår! Man måste stå väldigt bredbent och staka, medan skidorna åkte av och an från sida till sida. Det gick inte fort, och musklerna i fötter och ben blev trötta. I det här skedet började jag tvivla på om jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål. Jag kom fram till att jag måste ta det i en maklig takt för att inte dra helt slut på mig själv.
Fram till Mångsbodarna fanns det överhuvudtaget inga spår och efter det var spåren av varierande kvalitet. Jag skidade mest längst till vänster, eftersom spåret där var i bäst skick. I uppförsbackarna drog jag mig till höger för att släppa förbi snabbare skidåkare. Jag stakade nästan hela backen upp till Risberg, för det var inte tillräckligt brant för att saxa. Det var alltså ingen Daniel Tynell-fart det var fråga om, men det gick ju framåt istället för bakåt i alla fall.
 |
| Vid vallabodarna var det kö |
Efter Evertsberg började de förhatliga sladdbackarna med massor av lössnö. I den kända vurpbacken vid Evertsberg lyckades jag ramla hela två gånger, men jag gjorde det på ett ganska snyggt sätt vid kanten. En funktionär föreslog att jag skulle vila lite, vilket jag gick med på, men då han började bjuda ut grillad korv tyckte jag det var dags att ge sig vidare. Jag förlorade mycket tid i nedförsbackarna, då jag började ploga genast det blev lite läskigt. Det var synd, för jag hade jättebra glid.
Energinivåerna hölls bra uppe, eftersom jag tog det lugnt och tankade mycket vid varje station. Jag varvade blåbärssoppa och buljong med bullar, energigeléer och energitabletter. Bara ett par gånger hade jag krampkänningar i fötterna, men det gick över. Mellan Oxberg och Hökberg hade jag en svacka och då gick det sakta i backarna.
 |
| En typisk sladdbacke |
Lite före Eldris blev spåren bättre och landskapet plattare samtidigt som jag också kände mig piggare. Det var dags att sätta igång stakmaskinen och ta omkörningsfilen mot mål. Jag brukar alltid vara dödsslut i slutet och bli omåkt av hundratals åkare, men här gången var det jag som åkte om många trötta gubbar. Det gav en kick! De sista kilometrarna kändes dock långa och särskilt i de sista uppförsbackarna före Mora Parken. Strax före upploppet träffade jag på Camilla. Vi hade inte sett varandra under hela loppet, men vi korsade mållinjen nästan samtidigt. Häftigt! Sluttiden blev 8.25.05, men trots att det var min sämsta tid hittills kände jag mig överlycklig. Tänk att jag klarade av att skida 90 km i ett sådant bedrövligt skidspår!
Ett stort grattis till Maria och Patrik, som avklarade sitt första Vasalopp i sådana dåliga förhållanden! Nästa gång kommer det att gå lätt som en plätt. MC efterlyste en kommentar från någon av de andra teammedlemmarna. Maria har gett mig lov att publicera vad hon skrev i sin träningsdagbok om loppet:
 |
| Maria |
"VASALOPPET största utmaningen hittills i mitt liv! tänker inte skriva en hel roman av denna upplevelse men i korthet:
-spåren var usla egentligen fanns det inga spår alls på hela vägen! det började snöa på ca halva vägen + dimma = sikten var usel,
-Folk tog av sig skidorna i fösta uppförsbacken som tog ner humöret på deltagare med skidor på (vasaloppet är en skidtävling och skall åkas med skidor på )
+ Alla glada funktionärer vid kontrollerna, det gav en kraft att fortsätta
+ resten av familjen som hejjade vid flera kontroller, utan dem hade man inte orkat fortsätta
+ Att jag över huvudtaget tog mig i mål även om tiden var usel.
känslan att passera mållinjen var fantastisk något som jag aldrig kommer att glömma och något som ja vill uppleva igen!
" I Fäders spår för framtids segrar"
Det började med att min farfar åkte vasaloppet för många år sen och traditionen gick vidare till min Pappa som åkt många gånger och den 2:a Mars 2014 åkte jag mitt första Vasalopp tillsammans med min Mamma,min bror och svägerskan."
