måndag 13 februari 2012

BotniaVasan 2012

Så var det då dags för loppet som jag väntat så länge på, nämligen BotniaVasan. Dagen före loppet vallade vi skidorna och testade dem i Vörå. Det var -3 grader, men vi hade absolut inget fäste med favoritvallan ljusblå Rhode, så vi gick över till lila Rhode. Planen var att vi skulle försöka jämna ut vallan och sätta på mera då vi kom hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi fick en liten vallningskris, för fästet var helt kladdigt, och det krävdes ett telefonsamtal med vallningsexperten Peter, uppvärmning med en hårtork samt avkylning av skidorna innan vi fick det hela att lyckas. Det utlovades snö på natten, så vi befarade att all nysnö skulle fastna som snöbollar under skidorna.

Efter en relativt god natts sömn steg vi upp och begav oss till Vörå. Till vår lättnad verkade inte nysnön fastna under skidorna, så vi vågade sätta på ett lager fästvalla till. Vid det här laget var vi uppe i ca 12 lager fästvalla...

Både Patrik, Arja och jag startade i sista ledet för motionärer. Vi önskade varandra lycka till och drogs med i den allmänna yran som 800 skidåkare skapade. Patrik, som skidat bara 90 km före loppet, gick in med inställningen att han startar men får se om han kommer i mål. Både Arja och jag var ute efter att seeda upp oss till ett bättre startled i Vasaloppet. Mitt mål för dagen var att komma under 4 timmar.

Som vanligt var det totalt stopp i första backen, men Peter hade vallat bra och fästet höll. Jag böt spår ofta för att komma mig längre framåt, vilket ledde till att jag fick mjölksyra i benen ganska fort. Jag var tacksam för de partier jag fick parstaka. Fram till 15 km höll jag tidsplanen perfekt. Jag hade kanske lite för bråttom vid vätskestationen, och drack inte så mycket som jag borde, vilket straffade sig senare i form av sendrag och kramper. Patriks pappa var och hejade vid 15 km:s stationen.

Spåret var uppdraget med skoter efter nattens snöfall och var helt okej efter den första delen av banan, men sedan började det snöa rejält. Snön i sig själv var väl inte så farlig, men problemet var att folk bara hade skidat i det ena spåret. Det var i det närmaste omöjligt att komma förbi andra åkare, för man satt fast i ledet. De flacka partierna skulle ha kunnat gå så mycket snabbare, för jag hade bra glid och parstakningen gick bra. Jag gjorde några tappra försök att passera ledet, men det resulterade bara i att jag fick kramp i magmusklerna och att alla åkte om mig igen vid vätskestationen.

Ännu vid 30 km låg jag ganska bra till i tidsplanen. Mellantiden blev drygt 2:20, så jag vara bara 5 minuter efter. Men sedan kom den långa uppförsbacken efter Komossa som aldrig tänkte ta slut. Diagonalandet är inte min starka sida, och särskilt inte i det mjuka spåret där skidorna for av och an som de ville. Ganska snabbt fick jag också sendrag i fötterna och hade stumma ben.

Jag började längta efter målgången. De sista kilometrarna gick ganska långsamt, fastän spåren var tomma och jag skulle ha haft möjlighet att bränna på hur mycket jag ville. Men jag var alltför trött och det hade börjat isa under skidorna. I slutet drog jag den traditionella spurten och segade mig i mål på 4.10.00. Jag var trött, hade kramper och var lite besviken över att jag inte klarat min målsättning. Men sedan då jag såg resultatlistan insåg jag ju att alla hade haft sämre tider än vanligt. Särskilt eliten, som fick ploga upp spåret åt oss andra. Så sist och slutligen är jag ändå riktigt nöjd med min prestation.

Arja kom i mål på 5.26 och förbättrade sin tid från ifjol med 10 minuter. Patrik var inte långt efter och kom i mål på 5:34. Det var ju han som inte ens visste om han skulle ta sig i mål, och så fick han så bra tid! Jag är stolt över honom.

Efter loppet blev jag vrålhungrig och hävde i mig allt jag hittade, bl.a. en pizza och två bakelser slank ner av bara farten. I dag känner jag mig lite stel i kroppen, men det känns som att återhämtningen har börjat bra. Så pass bra att jag har anmält mig till Fäbodaloppet nästa söndag! Jag får deltagaravgiften ersatt från jobbet, så då måste jag ju bara vara med. För fastän det är ganska plågsamt att vara med i långlopp, så är det ju ändå så roligt!

Sällan har en fastlagsbulle smakat så gott!

8 kommentarer:

  1. Wow! En förbättringen av tiden med över en timme jämfört med fjolårets lopp! Då ÄR man grymt nöjd. Ät massor av fastlagsbullar du (och lyd nu, trots att jag inte kom och såg på då du åt ikväll, såsom jag brukar...)

    SvaraRadera
  2. Tack, men förbättringen var bara en halvtimme, men nöjd är jag ändå. Räknar med att du kommer med nästa måndag efter nästa lopp och äter bulla.

    SvaraRadera
  3. Jag är så stolt över dig! Vilken kämpe! Hälsn A-L

    SvaraRadera
  4. Hoppsan! Har du hunnit vara med tre gånger redan?! Ifall du planerar att pressa tiden så här mycket varje år, så är du nog snart vinnare i både dam- och herrklass.

    SvaraRadera
  5. Du är seg och viljestark, lillasyster. Bra prestation. Sus

    SvaraRadera
  6. Grattis! Bra jobbat i snön! :)

    SvaraRadera