måndag 7 mars 2011

Vasaloppet 2011

Jag vet inte riktigt var jag skall börja, för det finns så mycket att berätta!

På fredagen var vi 69 personer som flög till Mora med chartrade flygplan. Ressällskapet bestod både av elit och motionärer. Det var intressant att följa med hur de duktiga skidåkarna kolhydratladde med Vitargo och pasta. De såg nog lite förfärade ut då jag berättade att jag inte äter pasta och inte dricker någon sportdryck.

På lördagen var det skidtestning i Mångsbodarna, dit också Patrik och svärfar kom och hälsade på. Det var blåsigt och isigt i spåren, och jag hade noll fäste under skidorna. På kvällen började hela hysterin med vallningen. Det var många som hade köpt vallningstjänsten, och pojkarna i vallningsteamet fick arbeta hårt för att hinna valla alla skidor. Jag betonade att jag måste ha ett bra fäste, vilket antagligen gjorde att de satte lite för mycket valla på.

Natten före Vasaloppet sov jag bara 15 minuter, för jag var så nervös. Vi steg upp kl. 4 och köade utanför matsalen så att vi skulle hinna få frukost. Vi anlände till starten strax efter kl. 6 och köade till startfållan för att sätta ut skidorna. Den här gången var jag noggrann med att räkna exakt i vilket spår jag hade satt skidorna (i BotniaVasan glömde jag ju vart jag hade satt dem). Det var ca -15 grader kallt och strålande solsken. Stämningen i startfållan var festlig med helikoptrar, musik och 15 000 glada skidåkare.

I starten gick det förstås långsamt, och jag hade valt att ta mig uppför första backen på vänstra sidan. Jag visste ju att det skulle vara trångt i backen, men jag blev ändå förfärad över trängseln och hur jobbigt det var att försöka ta sig uppåt. Det gick i snigelfart och folk trampade på varandras skidor och stavar. Armarna och axlarna blev trötta av att jag måste stå och hålla fast mig i backen, men jag var glad i det här skedet att jag hade ett bra fäste under skidorna. Det tog ca 45 minuter innan backen var avklarad, och det tog länge innan det gick att börja skida normalt. Jag försökte att inte byta spår alltför ofta, och det sparade jag energi på.

Jag ids inte börja skriva om en massa mellantider, utan den som är intresserad kan kolla på Vasaloppets resultatssida. Runt de första kontrollerna Smågan och Mångsbådarna hade jag bra fart på, för det var nedförsbacke och medvind. Sedan kom backarna runt Risberg, och de var faktiskt jobbigare än jag kunde ha anat. Jag har alltid trott att Vasaloppet är ett platt lopp, men så är inte fallet. Jag förstår inte hur Jerry Ahrlin kunde parstaka genom hela loppet!

Vallningen, som fungerade bra på morgonen, fungerade inte lika bra då temperaturen steg till några minusgrader. Det var säkert knepigt att valla då det var så varierande temperaturer och underlag. Problemet var att det började "hugga" i nedförsbackarna och isa under skidorna. Glidet blev hastigt sämre också, men det gled ändå bättre än i BotniaVasan. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag säkert skulle ha vunnit på att lämna in skidorna på en vallningsstation under loppet, men just då kändes det som att jag inte ville ödsla tid på det. Det fantastiska föret som de talade om i tv vet jag inte riktigt om jag håller med om, för de tusentals skidåkarna och solen gjorde att det tidvis var som att skida i ett potatisland.

Stämningen i spåret och på saftkontrollerna var otrolig! Överallt var det folk som hejade och man behövde aldrig skida ensam. Det som gav mig extra energi var då min man och svärfar var och hejade på mig vid två saftkontroller. På saftkontrollerna drack jag blåbärssoppa, buljongvatten och åt bulla. Jag kände aldrig att energin tog helt slut och började inte heller må illa, utan det enda jag hade problem med var att musklerna blev trötta. Jag hade stor nytta av min parstakningsträning, för det blev mycket stakande.

Då det var ca 25 km kvar hade jag en ordentlig svacka, men sedan blev det lättare igen då målet närmade sig. De sista 10 km tvingade jag mig själv att öka farten, fastän hela min kropp protesterade. Den sista kilometern var jag helt euforisk och skidade in i Mora med ett stort leende på läpparna. Då jag såg målskylten var jag så lycklig, stolt över mig själv och lättad över att det äntligen var över. 8 timmar 12 minuter och 34 sekunder tog det. Jag är riktigt nöjd med tiden. Mitt blygsamt uppställda mål var att ta mig igenom på 9 timmar, och det lyckades jag ju med.

Idag är jag ledbruten och trött, men väldigt glad över att jag (och svärmor Arja) klarade den stora utmaningen!

7 kommentarer:

  1. Du var så duktig! Är stolt över dig.
    Susse

    SvaraRadera
  2. So proud of you:) . . . Thanks for all the details!

    SvaraRadera
  3. Grattis! Ingen dålig tid. :) Försökte hålla utkik efter dig på tv:n men insåg rätt snabbt det var onödigt. :)

    SvaraRadera
  4. Grattis än en gång! Intressant läsning! Jo på TV lät det ju verkligen som spåren var helt perfekta. Hejade faktiskt på Jerry Ahrlin för jag var helt klart imponerad av hans parstakning!

    SvaraRadera
  5. Grattis!!! otroligt duktigt av er båda att komma imål!!

    SvaraRadera
  6. Nu har du nog skidat till dig superherostatus ;) Snyggt jobbat! å vilken fantastisk tid, speciellt med tanke på hur långsamma de första kilometrarna är i Vasaloppet. Kul detalj att du fick samma slutplacering som startnumret 472.

    SvaraRadera
  7. Tack allihopa! Och bra jobbat, Jenny, på marathonspinningen!

    Yvonne, jag håxade inte ens det där med slutplaceringen och startnumret. Kul!

    SvaraRadera