Fäbodaloppet 2012

Efter en god natts sömn vaknade jag på söndag morgon av att vinden ven i knutarna. Vilken tur att jag redan var anmäld till Fäbodaloppet, så att jag inte kunde backa ur. Jag hade inga förkylningskänningar, så det var bara att ge sig iväg. Jag for till startplatsen i god tid, för Patriks pappa Peter skulle valla mina skidor på plats. Efter några testningar bestämde vi oss för samma vallning som på BotniaVasan, dvs. ljusblå och lila Rhode. Det hemliga vapnet den här gången var en Anti-Icing spray (Vauhti hfC1) för att förhindra isbildning under skidorna (vilket också fungerade).

Jag ställde mig ungefär i mitten av startfållan och märkte att det var ganska glest i startleden. När starten gick förfasades jag över farten som hela skocken åkte iväg i. I skogen drog jag ner på tempot lite och så inledde jag så småningom jakten på en lämplig klunga. På åkrarna var det bra att ha någon annan åkare som vindskydd och spåruppdragare, för spåren var väldigt igendrivade och blåsten låg rakt på. Jag började ta mig från klunga till klunga och pressade upp farten lite. Det var en väldigt platt bana, så stakmusklerna fick verkligen träning. Jag kunde ta mig ganska snabbt igenom saftkontrollerna, eftersom alla i princip fick egen langning då vi var så få deltagare. Jag gillade också att kontrollerna kom ofta, så att man inte behövde dricka så mycket på varje ställe. Funktionärerna var glada och skojade med oss, vilket så klart höjde humöret.

Det skulle ha räckt bra med att bara skida ett varv, för jag kände mig helt slut vid varvningen. Min mellantid på 26,5 km var 1:59:45, så jag låg bra till för att klara mitt 4 timmars mål. I det här skedet var jag tredje i damklassen, men det visste jag inte då. Peter sade bara att det var en dam ca 2 minuter före mig.

Andra varvet inleddes och plötsligt var jag helt ensam i spåret. På åkrarna var det värst att skida ensam, för där hade spåren snöat igen ännu mera. I skogen var spåren däremot ganska bra i skick. Jag var så trött på att staka, för aldrig kom det några nedförsbackar att vila i. Så småningom kom jag ifatt damen som varit före mig. Hon hade fått sjuk rygg och jag åkte om henne i en saftkontroll. Jag började räkna ner kilometrarna och insåg att jag inte skulle lyckas komma under fyra timmar den här gången heller. Plötsligt fick jag kramp i magmusklerna och jag blev tvungen att stanna för att ta en energigelé. Som tur slutade kramperna och jag kunde åka vidare. Jag fick också krampkänningar i ena baklåret, men som tur gick det också om.

De sista kilometrarna minns jag inte mycket av. Det var bara en kamp för att ta sig i mål. Då jag kom på upploppet hörde jag speakern säga att jag kommer att bli tvåa i damklassen. VAAA, skämtar ni??!! Jag skidade över mållinjen med ett leende på läpparna och till ljudet av applåder. Sluttiden blev 4:08:18, en halvtimme efter vinnaren. Vi var sex deltagare i damklassen, så min tid skulle nog inte stakat långt om flera skidåkare hade varit på plats. Men skit samma, jag blev tvåa! Jag hade skidat 53 km i en storm, och hälften av sträckan helt ensam. Jag var stolt över mig själv.

Efter målgången ville jag bara sitta och sova i bastun, för jag var helt slutkörd. Men jag fick skynda på, för det vankades prisutdelning. Jag fick ett 75 euros stipendium, en OBH Nordica Sodastreamer, en ingraverad vas och en medalj förstås. En lönsam dag, med andra ord! I dag känner jag mig förstås inte så fräsch, men det var det värt.

Ett stort tack till Peter som vallade mina skidor perfekt och orkade stå och heja genom hela loppet!

Prisskörden. Tulpanerna köpte jag åt mig själv.