Veneziansk halvmarathon i Kokkola

Väderförhållandena i går var perfekta för att springa: svalt och solsken. Till skillnad från vissa andra (läs: Stefan) var vi lata och tog bilen istället för cykeln till starten. Ursprungligen hade Patrik och jag tänkt springa tillsammans, men då Patrik delgav mig sina planer att starta lugnt och sedan öppna spjället tyckte jag det var bäst att vi kör våra egna race och syns i mål. Jag springer helst i samma fart hela tiden.

Sagt och gjort, i starten for jag iväg i ett 5-tempo, som sedan stabiliserade sig till ett 5.20-tempo. Det kändes ansträngande utan att bli flåsigt. Efteråt kollade jag att min medelpuls under loppet var 176, så kanske jag startade lite väl hårt ändå. Man skulle springa två varv längs en rutt som gick längs (i mitt tycke) tråkiga omfartsvägar. Det var mera backigt än jag hade trott med många sugande uppförsbackar.

Första varvet sprang jag mest för mig själv, vilket var tungt och tråkigt utan musik i öronen. Magen var inte riktigt hundra, och det kändes riskabelt att tanka med energigel och sportdryck. Men det gick bra. Efter första varvet var medelhastigheten 5.23, så då ökade jag farten lite på andra varvet och kunde plocka några ryggar. Med bara ett par kilometer kvar kommer en tjej från Larsmo IF omtrippande. Hon såg oförskämt pigg ut. Sista kilometern ökade jag farten och fick lite krampkänningar i foten. Nu fick flåset härja fritt och jag kom i mål på 1.52.53.

Medan jag låg i en hög och återhämtade mig kom Patrik i mål efter en rejäl spurt. Han var knappa halvminuten efter mig, så säkerligen skulle han ha älgat om mig om loppet skulle ha varit lite längre. Jag tror det här var nog sista gången som jag lyckades komma före honom i mål, för han har gjort stora framsteg i sin träning. Men det unnar jag honom!

Nu blir det nog att vila lite, för kroppen är trött efter att ha tävlat två helger i rad. Nu drömmer jag istället om ett lugnt söndagspass runt vandringsleden.

Post-triathlon-blues

Jag har drabbats av post-triathlon-blues. Jag har tränat hårt och målmedvetet, plågat mig genom tävlingen och upplevt den triumferande målgången. Och efter att adrenalinet har sjunkit, eftersnacket har tystnat och den stora tröttheten har slagit till finns bara tomhet kvar. Vad ska jag göra nu då, liksom? Jag måste erkänna att det har blivit en del kakätande och mysande under filten. Tills jag insåg att det gnälliga soffpotatishumöret höll på att bli mitt normaltillstånd. Dags att kicka igång träningen igen!

Den sak jag har längtat mest efter är konstigt nog simningen. Till först höll jag på att backa ur då jag såg de skumtoppade och ilskna vågorna vid Gamla hamn. Då gav jag mig själv en bitchslap med ett ackompanjerande "Slut ti knäll" och hoppade ut i vågorna. Och visst var det svinkallt och jag fick många kallsupar i vågorna, men jag kände mig mera levande än vad jag gjort hela veckan. En springtur på det och endorfinfyllan var ett faktum. Så nu sitter jag här i soffan igen, med den skillnaden att jag nu är snäll som ett lamm.

Tillbaka till frågan vad jag ska göra härnäst: på lördag ska jag springa halvmarathon med Patrik i grannstaden. Jag börjar tro att det kanske finns ett liv efter triathlon ändå.

Sun city triathlon 2014

På lördagsmorgonen regnade det i Jakobstad, men ju närmare vi kom Vasa desto mera började molntäcket spricka upp. Det skulle bli en solig dag. Patrik och Susse (min syster) var med mig i egenskap av supporters och serviceteam.

När vi anlände till tävlingsområdet utanför Tropiclandia var sprinttävlingen i full gång och det var lite svårt att veta vart man skulle gå. Tävlingsnerverna gav sig verkligen till känna, men spänningen lättade lite då jag träffade Annika L, Annika H-F och Stefan, som inte alls verkade nervösa. Jag träffade även Nadja och Malena som fått fina resultat i sprintdistansen.

En timme före start var det tävlingsinfo och efter det kändes hela konceptet lite klarare. Jag reserverade en ändplats på växlingsområdet och radade ut mina saker på marken. Då jag prånglade på mig våtdräkten kom en journalist från Vasabladet och ställde några frågor.

Min växlingsstation (minus Ikeaväskan)

Inför simstarten ställde jag mig längst bak, eftersom jag inte ville bli överkörd i rusningen. Så här med facit i hand borde jag nog ha sökt mig lite längre framåt, eftersom jag gång på gång hamnade bakom grodsimmare som var nästan omöjliga att komma förbi.

Inför starten

Jag höll mig mestadels långt till höger och försökte fokusera på tekniken så gott det gick i trängseln. Förutom problemet med grodsimmarna tyckte jag att simningen gick oväntat bra. Jag andades i tvåtakt och fokuserade på långa, lugna drag. Jag simmade 1,5 km på 34 minuter och så tog det en minut att springa upp till växlingsområdet. Tack vare att jag hade öronproppar i öronen kände jag mig inte så yr.

Starten

Upp från simningen

När man analyserar tiderna så här i efterhand kunde man tro att jag har gått på kaffe under första växlingen, för den tog nästan 3,5 minuter (medan den för andra tog 1-2 minuter). Tydligen hade simningen gjort sitt, för enligt min käre make rörde jag mig klumpigt och som i slowmotion då jag fibblade med utrustningen. Här finns med andra ord mycket att förbättra!

Problem med att få energigelérna i fickorna.

I början av den 40 km (eller egentligen 37,5 km) långa cyklingen tog jag det ganska lugnt och fyllde på med energi. Man skulle cykla mot Sundom och Solf två gånger. Första varvet blev jag lite chockad av en mördaruppförsbacke, men till min glädje fanns det en ännu större nedförsbacke där det gick i 53 km/h (säkert skulle det ha gått ännu fortare om man skulle ha vågat trampa). Andra varvet ökade jag farten lite och körde om ett par damer i uppförsbackarna. Man fick inte cykla i klunga, utan det måste vara 10 meter till framförvarande cyklist. Med tanke på detta är jag mycket nöjd med min medelhastighet på ca 31 km/h. Som tur gick andra växlingen betydligt fortare (en minut).

På väg mot varvning

Sista sträckan på 10 km skulle utföras genom att springa två gånger till fängelset längs med stranden. Genast då jag började springa kände jag att det här skulle bli kämpigt. Flåset var det inget fel på, men däremot kändes vaderna som ett par vedklabbar. I början kunde jag hålla 5-fart, men vartefter tiden gick började det kännas värre och värre i benen. Som tur var banan jätteplatt, för några backar skulle benen inte ha klarat av. I början av andra varvet fick jag lite krampkänningar och slängde snabbt in en gelé. Jag beslöt mig för att inte öka farten, utan bara hålla samma fart i mål, dvs. 5:13 min/km. Damerna som jag cyklat om passerade mig igen, men det gjorde inte så mycket, för just då var det bara målet som hägrade.

Hejaropen från mina supporters gav mig energi

Efter en fjuttig liten spurt kom jag i mål på tiden 2:44:58 som 15:e dam. Vilken känsla! Vid målgången var jag förstås dödstrött, men ändå adrenalinfylld och överlycklig. 1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Jag klarade det!!!

Trött men nöjd

The amazing Annikas & jag. Halv Ironman nästa???

Jag tycker Sun city triathlon var ett välarrangerat lopp, där allt fungerade problemfritt och stämningen var på topp. Roligt att alla funktionärer hejade och peppade då man kom förbi. För min del blir det utan tvekan fler gånger!

Triathlon i morgon

Tiden går fort när man har roligt, för i morgon är det redan dags för triathlon i Vasa. Svårt att säga om jag har tränat tillräckligt, men man kommer långt på envishet också. Jag kom fram till att jag inte klarar av att simma 1,5 km med Clas Ohlson-dräkten, så därför köpte jag en riktig våtdräkt istället. Med den flyter jag som en säl. Nu är det bara att tuta och köra!