Vasaloppet 2013

Det blev inte så många timmars sömn natten före Vasaloppet. Men det kändes väldigt lyxigt att få ha ett eget rum, för jag är ganska så lättväckt. Jag steg upp kl. 4.20 och gick direkt till frukosten innan den värsta köbildningen började. Aptiten var inte den bästa den här tiden på dygnet, men med lite milt tvång fick jag ner en stadig frukost. Dagsformen kändes bra och jag hade inga känningar av någon förkylning. Dagen före hade jag haft lite magproblem p.g.a. all pasta jag ätit (det fanns inget annat att äta), men det hade rett upp sig.

Lite före kl. 6 åkte vi till startområdet och parkerade bussen på VIP-området. Vi gick och lade ut våra skidor på plats i startfållan. Trots att vi var ute i så pass god tid, var startgrupp fem nästan full då jag kom dit. Sedan gick vi tillbaka till bussen och väntade på starten. Temperaturen var -2 grader, solen sken och blåsten hade upphört nästan helt.

Starten var lika kaotisk som vanligt. Först ett evinnerligt stakande för att få en bra position i backen och sedan ett panikbromsande då "flaskhalsen" kom. Trots att jag var nära att falla en gång och folk trampade på mina stavar och skidor hela tiden, lyckades jag komma uppför den långa backen relativt smärtfritt. Fästet gjorde att jag kunde diagonala bra då folkmassorna började lätta upp lite. Farten till första kontrollen Smågan var 9,99 km/h, vilket var en klar förbättring från ifjol. I det här skedet trodde jag ännu att det skulle bli en bra dag, men ack så fel jag hade.

När vi kom till de flackare partierna och det gick att börja parstaka märkte jag till min förskräckelse att fästet stretade i och bromsade upp farten! Eftersom jag har haft så svårt att få fäste med skidorna har jag flyttat upp vallazonen. Nu då vallateamet hade satt på jättemycket fästvalla var det några centimeter som hela tiden släpade i marken. Inte roligt! På de kallare partierna hade jag ganska bra glid, men direkt jag kom i solljus så sjönk farten. Partiet till Mångsbodarna gick ändå ganska bra, jag tappade bara fem placeringar (i damklassen). Efter lite krampkänningar i armarna började jag mata i mig Enervit tabletter på löpande band och det gjorde susen.

Sedan kom de fruktade Risbergsbackarna och nu hade jag inget fäste kvar under skidorna (fastän fästet på något konstigt sätt ändå stretade i då jag skulle ränna). Jag hasade mig uppför backen bäst jag kunde, men jag gick totalt in i väggen.

Efter det var det bara elände hela vägen. Glidet blev bara sämre och sämre. Det kändes som att jag skulle ha haft en traktorring på släp. Jag fick sätta sådan energi på att ta mig fram att alla krafterna tog slut. Efter Evertsberg var spåren i bedrövligt skick. Det kändes som att skida i socker. Jag ramlade bara en gång, och som tur var det i en uppförsbacke. I Oxberg försökte jag sätta på lite mera fästvalla inför Hökbergsbackarna, men det hjälpte inte. Att gå till en vallastion skulle säkert ha lönat sig, men jag var så trött att jag inte kunde tänka klart. Farten var endast 10,12 km/h till Hökberg. Jag hade släppt alla tankar på att få en bra tid, utan jag ville bara ta mig i mål.

Den sista biten kommer jag inte i håg så mycket av. Folk passerade mig i tusental och jag kämpade på i det högra spåret för att hålla mig ur vägen. Efteråt var det någon som sade att det gled mycket bättre i de vänstra spåren, så tydligen borde jag ha ägnat mig åt mera spårbytande. Jag startade som 262:a dam i femte startled, men jag kom i mål som 402:a dam tillsammans med folk som startat i startled 7 och 8. Tiden blev 7:40:31, vilket var nästan tjugo minuter sämre än ifjol.

När jag kom i mål kände jag mig bara besviken och utmattad. Vanligen brukar jag ändå känna mig stolt över att jag kämpat mig i mål, men nu kändes det bara dåligt, dåligt, dåligt. Det skulle inte ha varit någon större skillnad för mig om jag skulle ha avbrutit, känslorna var de samma. Föret var besvärligt och alla hade det kämpigt (även Anja Pärsson), så det kan ju hända att jag skulle ha gått in i väggen utan skidproblemen också. Sådant vet man ju aldrig.

Det här med vallande är ju också knepigt och jag beskyller absolut inte vallateamet för mitt nederlag. De hade vallat likadant åt alla (mera fästvalla åt motionärerna förstås) och vissa hade jättebra skidor, medan andra kämpade på samma sätt som jag. Så kanske det helt enkelt är skillnad på vad för sorts skidor man har.

Trots att Vasaloppet inte blev en så trevlig upplevelse för mig i år, ångrar jag ändå inte att jag åkte. Stämningen under Vasaloppsveckan var på topp, solen sken och jag fick prata med många trevliga människor. Bl.a. förhörde jag damvinnaren i Fäbodaloppet hur hon lägger upp sin träning.

Jag kom hem kl. 3.00 i natt. Formen känns ganska bra och jag tror återhämtningen kommer att gå fort. Nu ser jag bara fram emot att få börja träna som vanligt igen och sluta med med den här uppladdningen och återhämtningen som de senaste veckorna har gått ut på.

Inför nästa Vasalopp är jag rejält revanschsugen, för, jo, det blir nog en nästa gång. Men då skall jag ha nya skidor och betydligt flera skidkilometrar i bagaget.