Dagens dilemma

Kan man leva med en buckla i ramen?

En ljusglimt mitt i eländet

Jag blir alltid lika glad då en för mig obekant bloggläsare ger sig till känna. Och den här personen tycker tydligen att jag har något bra att säga. Tack Monica, you made my day! :)

Min första vurpa

Gårdagens långrunda slutade inte så bra. Efter 151 km på mätaren och 4 km hemifrån vurpade jag av någon outgrundlig anledning. Min egen teori är att jag tog en sup ur dricksflaskan samtidigt som jag åkte över ett väggupp. Styret drog tvärt till höger och jag kanade som Stålmannen ner i dikesrenen.

Jag klarade mig undan med lite skrubbsår, men cykeln tog mera stryk. Det kom en ful buckla i ramen och "växelvipporna" blev helt sneda. Samtidigt som jag naturligtvis är glad att jag inte skadade mig mera, är jag väldigt harmsen över min fina cykel. Det skall nu utredas hur mycket det skulle kosta att reparera den. Det är ganska dyra delar det är fråga om, så det kan hända att det är lika bra att köpa en ny ped.
Efter vurpan for jag till Malmska, där de tvättade ur mina sår med en tandborste och gav mig en stelkrampsspruta. I dag mår jag bra, men känner mig lite mör i kroppen. Det blir väl att ta det lugnt några dagar framöver.

Upprustning

Stjärtkrämen framställd, knät tejpat, snacksväskan upphängd och styret uppställt. Redo för de utmaningar som morgondagens långlänk kommer att föra med sig! :)

Inget Nykarlebylopp för oss i år

Redan för någon vecka sedan beslöt vi oss för att stå över Nykarlebyloppet i år. Vädret för söndagen såg lite osäkert ut då förhandsanmälningstiden gick ut. Nu ser väderprognosen bättre ut, men det känns inte riktigt lockande att pröjsa en 50-lapp (som det kostar nu) för att cykla på den gropiga Monäsvägen, som vi annars cyklar mycket på. Med tanke på att det tycks vara stört omöjligt för oss att vara med i en tävling utan att "öppna spjället" helt och hållet, är det kanske smart att minska ner på tävlingarna lite. Så att man inte sliter ut sig. Vi satsar på Nedervetilloppet istället.

Nu får vintern komma!

200 dagar till Vasaloppet och dagen till ära anlände min tävlingsskiddräkt som jag beställde i början av sommaren. Jag är sjukt nöjd med den, även om jag känner mig som spindelmannen i den. Om man bara skulle hitta lite träningsmotivation nu då också, så skulle det vara riktigt bra!

Vasaloppsträningen har börjat

Patrik har skaffat rullskidor!

Botniacyklingen 2013

Tidigt i morse åkte vi i samlad trupp till Vörå för att delta i Botniacyklingen. Vädret var vackert och inte alltför blåsigt. Vårt gäng startade i startgrupp åtta och planen var att försöka hålla ihop klungan, vilket visade sig vara ganska svårt då vi var så många. Dessutom växte tävlingshornen ut på några av oss (nej, jag KAN tydligen inte ta det lugnt när det är tävling). Patrik och jag tog rygg på Tandläkar-Stefan, som jag brukar vara ganska jämnstark med i skidåkningen. Till en början gick det riktigt bra, trots alla uppförsbackarna. Jag råkade också köra över en orm, men det gick också bra.

Sedan var vi plötsligt bara tre personer i motvinden, vilket sög mycket energi trots att vi växeldrog. Efter många kilometrar kom vi ikapp en klunga som åkte väldigt ojämnt. Ena stunden låg man på bromsen för att undvika en krock och i nästa stund fick man spurta allt vad man orkade för att hinna med. Efter en tid (vid 70 km?) var vi tvungna att släppa klungan och Patrik och jag var på tu man hand.

Vi kämpade på några minuter på egen hand och sedan såg jag till min glädje en stor klunga som närmade sig bakifrån. Vi hakade på och blev glatt överraskade över att se att Maria var med i klungan. Maria och jag spurtade vidare, medan Patrik valde att hålla tillbaka lite. Vi råkade på en löjlig typ som hela tiden gastade att vi måste upp och dra för att hålla tempot uppe, men de få gånger han själv drog var han framme bara 20 sekunder och gjorde sedan ett stort nummer över att han hade dragit en stund. (Typen hade sedan mage att tacka för gott samarbete efteråt!)

I alla fall, vid det här laget var mina dricksflaskor tomma och det hjälpte inte att äta gelé och energitabletter. Mina lår började krampa ganska rejält. I slutet spurtade vi förstås och låren krampade ihop helt efter målgången. Min sluttid blev 3.17.09. Efter omständigheterna får jag väl vara nöjd med den tiden, fastän den inte alls är lika bra som fjolårets tid, då jag seglade igenom på 2.56 utan att ens bli trött. Men då cyklade jag förstås i en jätteklunga och var inte uppe och drog en enda gång.

Trots alla vedermödor var det en rolig dag!

Team Vesterlund!

Inför Botniacyklingen

I morgon blir det en lite annorlunda tävling för min del. Oftast brukar jag köra mitt eget race (=fullt ös medvetslös). I morgon kommer jag att försöka anpassa farten efter en på förhand planerad klunga. Jag är övertygad om att det blir en rolig dag, för det är ett skojigt gäng vi ska cykla med. Och vackert väder blir det också! En perfekt avslutning på semestern.