Vasaloppet 2012 - del 2

Efter hela tre timmars sömn (vilket var tre timmar mer än förra året) var det dags att kravla sig upp och klä på sig svettdräkten. Jag kände mig fortfarande lite sträv i halsen, men i övrigt hade jag en bra känsla i kroppen. Som väntat var det mycket trafik på väg till Sälen, men vi kom fram i relativt god tid. Ändå var kön till startfållan ca 150 meter. Patrik tog en plats i den kön, medan jag ställde mig i bajamajakön. Temperaturen låg på ca -12 grader, så jag började frysa ganska ordentligt. Temperaturen vid målgången var någon plusgrad, så det var minsann en utmaning att valla.

Då allt köande var över gick jag in i sjuans startled och placerade mina skidor ganska långt till vänster, precis som förra året. Jag tog en joggingtur fram till elitledet i hopp om att bonga kändisar, men jag såg inte till Jörgen & co. Jag återvände till min plats och tog av mig överdragskläderna ca 10 minuter före start. Jag hade klätt på mig ett tunt Craft underställ, skidjacka och skidtajts. På händerna hade jag ett par Lill sporthandskar som jag köpt dagen före, vilket skulle visa sig vara ett stort misstag.

I startfållan hoppandes över en massa skidor

Vid starten stakade alla i väg i hög fart då det började röra på sig i leden. Spåret var isigt och ljudet av alla stavtag var öronbedövande.

Först kom eliten...

...sedan kom vi andra

Den höga farten avtog vid botten av den höga backen. Sedan var det 50 minuter av hängande på stavarna och undvikande av alla andras skidor och stavar. Vid ett tillfälle snubblade jag till och kände hur staven fastnade i något mjukt, som inte var snö. När jag kollade bakåt satt staven fast i en karls sko! Jag blev helt förfärad och drog bort spetsen och bad om ursäkt. "Det gör inget", sade svensken godmodigt och log. Överlag verkade svenskarna väldigt avslappnade och stod och småpratade med varandra och såg sig om omkring. Jag, däremot, var stenkoncentrerad och darrade i tricepsen av ansträngningen.

Den första backen på 4 km var avklarad på 50 minuter och därefter började det gå att skida lite bättre. Den första saftkontrollen i Smågan avklarades snabbt och därefter kom mitt favoritavsnitt av hela loppet, nämligen myrarna. Jag skidade ganska mycket mellan spåren, för det var bättre glid där. Det var en obeskrivlig känsla att kunna staka sig förbi folk så där lätt. Jag visste ju att farten skulle sakta av i Risbergsbacken, så därför gick jag hårt ut på myrarna. Min medelhastighet mellan Smågan och Mångsbodarna låg på 14,72 km/h, vilket var min topphastighet på hela loppet.

Det som irriterade mig var att långsamma åkare parkerade sig i vänster fil, fastän det spåret var reserverat för omkörning. På vissa ställen var det omöjligt att komma förbi. I ett skede gjorde jag en lite för vågad omkörning och trasslade in mig i gubbens skidor. Resultatet var en svordom från gubben och att jag tappade ena staven. Som tur var kunde jag backa 20 meter och plocka upp staven utan problem. De extra gummisnoddarna som vi hade bundit fast i handtagen höll tyvärr inte.

I Mångsbodarna stod Patrik och Peter och hejade, vilket gav mig mera energi.

Jag i Mångsbodarna

Efter Mångsbodarna var det ännu lite nedförsbacke, och sedan kom den fruktade Risbergsbacken, som går flera kilometer uppför. Till min fasa märkte jag att jag nästan inte hade något fäste alls, så jag fick hasa mig uppför backen. (Mina tävlingsskidor lämpar sig tydligen inte så bra för klisterföre). Farten var helt okej, men att kravla sig uppför backen tog på krafterna. Vid det här laget hade jag fått skavsår på handflatorna av mina nya handskar, så varje stavtag brände som eld i händerna.

Vid Risberg var den första gången av tre som jag tog av mig skidorna och skrapade bort isen. Jag tankade ordentligt med energi för att orka vidare. Jag stoppade i mig Enervit sugtabletter i hopp om att undvika kramper, vilket jag också lyckades med.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg kämpade jag mig fram. Jag hoppades att Patrik och Peter skulle vara på plats vid Evertsberg, så att jag skulle få byta handskar. Efter kontrollen i Evertsberg och nära vår stuga stod Patrik och Peter som tur och väntade. (På lunchpausen tyckte de förresten att det var väldigt lyxigt att se på Vasaloppet både genom fönstret och från TV:n.) När jag drog av mig handskarna såg jag att den ena blåsan hade gått sönder och var lite blodig. Snabbt på med de andra handskarna och vidare!

Arja i Evertsberg

Det sägs att bara man tar sig till Evertsberg, så har man klarat hela loppet och det stämmer nog. Sträckan till Oxberg kändes som en enda lång, härlig nedförsbacke. Men eftersom folk hade plogat sönder spåren var backarna alldeles isiga, och jag var livrädd då jag plogade mig neråt. Jag klarade mig utan vurpor, fastän jag fick göra ett piruetthopp runt en karl som ramlade framför mig. I backarna där spåren fanns kvar skulle jag gärna ha åkt störtlopp ner, men då började skidåkarna framför att ploga ändå. Frustrerande!

Jag anlände till Oxberg och kände mig dödstrött. Plötsligt kommer en karl med en filmkamera på axeln och trycker upp en mikrofon i ansiktet på mig! Oj nej, norsk TV! Norrmannen frågade hur det gick och jag svarade på det finländska, pessimistiska sättet: "Tungt". Sedan försökte jag bättra på det hela med att det var ju i alla fall vackert väder. Sedan frågade reportern om jag hade sett till Pippa Middleton, för hon hade tydligen passerat några minuter tidigare. Men det hade jag inte. Jag vet inte riktigt vad jag svarade, men jag var nog inte så vidare mediasexig. Och stanna ville jag ju inte göra, så den stackars norrmannen höll på att snubbla över en skräpkorg när han försökte följa mig med kameran.

Slutet av loppet kommer jag inte ihåg så mycket av. Kontrollerna Hökberg och Eldris passerades som i en dimma. Jag hade slut på energi och struntade i vad jag fick för tid, för jag ville bara komma i mål. Jag tryckte i mig energigelér på löpande band, t.o.m. tre kilometer före målet tog jag mig tid att ta en gelé. Den traditionella spurten uteblev alltså denna gång.

Mot mål! På håll ser det ut som jag ler, men egentligen grimaserar jag! :)

Jag kom i mål på tiden 7:21:28, vilket var en förbättring på 51 minuter från ifjol. Och visst var jag nöjd med min tid då jag kom i mål, men jag kände mig lite besviken då jag inte hade kunnat njuta av loppet. Det var en kamp från början till slut och jag kände mig inte alls så stark jag hade hoppats på. (Den som vill läsa om ett sådant lopp, kan läsa den här bloggen istället.) Men så här efteråt kan jag känna mig riktigt stolt över att jag tog mig i mål på en så pass bra tid, fastän det var så kämpigt. Väldigt karaktärsdanande! Patrik och Peter sade att de hade aldrig sett mig så slut förut :)

Arja skidade i mål på 9:57:04 och förbättrade sin tid från ifjol med över en halvtimme, fastän hon inte fått ihop lika många skidkilometrar i år. Duktigt, Arja! Nästa år kanske vi provar Marcialonga istället?

Här är lite statistik från mitt lopp:




Ett stort tack till team Vesterlund för all hjälp! Och tack till alla som stöttat mig här på bloggen också!

Och till sist en bild av inspirationskällan Jörgen Brink i hans nya rekordbil: