söndag 16 februari 2014

Fäbodaloppet 2014


I morse då jag vaknade var det mera snö på marken än på länge. Vid skidtestningen kom jag fram till att zero-skidorna blir bäst, eftersom de hade bäst fäste och helt okej glid. Jag lade ut mina skidor ganska långt fram i startfållan och i det mittersta spåret, vilket skulle visa sig vara ett misstag. I första nedförsbacken tog spåret plötsligt slut och jag vurpade ordentligt. När jag crawlade åt sidan för att undvika krockar, drog jag med mig en karl i fallet. Som tur tog han det hela med ro.

Första varvet var spåret i gott skick och jag matade på för brinnkära livet. Jag borde ha förstått då jag såg Putte, Peter och Jan att det gick alldeles för fort för mig. Ganska snart straffade det sig och jag blev tvungen att sänka farten. Trekilometersslingan ute i terrängen var jobbig, för det var många svängar och små sladdbackar som jag tappade mycket tid i då jag var så osmidig. Det var ganska sällan jag kunde dra nytta av min styrka, dvs. att staka långa sträckor.

Varv 2-4 var mycket jobbiga och jag hade en medelpuls på 174. Jag som hade varit så orolig för trängseln hamnade att skida mycket ensam och hade svårt att hålla upp farten, men jag tror ändå inte jag släppte förbi så mycket folk. I sista vätskekontrollen passerade Stig mig, och efter det höjdes min fart då jag hade någon att ta rygg på. Stig och jag skidade ju fjolårets Fäbodalopp tillsammans. Jag fick även draghjälp av Sofia, som också skall vara med i Vasaloppet om två veckor. Det blev en spurtstrid mellan oss, som jag tog hem den här gången.

Efter målgången gick vi till föreningshuset för att se på resultatlistan och prisutdelningen. Till min förfäran såg jag att mitt namn inte fanns med på listan! Det visade sig ha blivit ett missförstånd. När jag skulle hämta ut min nummerlapp före tävlingen hittade de inte mitt kuvert, så då fick jag anmäla mig på plats. Personen som tog emot min anmälan satte mig i tidlös klass utan att fråga, medan jag tog för givet att de visste att jag skulle vara med i klassen med tidtagning (varför skulle man egentligen vilja vara med i tidlös klass?). Det hela ordnade upp sig efter att jag med arga steg gått in till tidtagartornet med kravet om att få en sluttid. De såg ganska förskräckta ut då ett upprört fruntimmer stegade in :) Som tur visste de ungefär när jag hade kommit i mål tack vare spurtstriden, så det hela ordnade sig på bästa sätt.

Min tid blev alltså 2.57.18 och förärade mig en åttonde plats i damklassen, samt en locktång som pris. Trots att jag i efterhand tycker att jag kunde ha startat loppet lite lugnare, är jag ändå nöjd med min insats i dag.

4 kommentarer:

  1. Grattis!!! ja vem sko delta i tidlös klass? helt onödigt ti ha he :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, precis! För de flesta motionärer är det viktigt att få en sluttid, även om man inte precis är med om och kämpar om topplaceringarna.

      Radera
  2. Roligt att träffa er igår!

    Tur att du fick en tid trots allt! Skulle nog säkert varit ganska surt annars...

    Jag är också ganska nöjd. 3 varv gick bra, men sen kände jag att jag måste sakta av lite eftersom jag inte kände mig 100%. Varv 4 och halva sista varvet gick trögt. När jag sen insåg att det "bara" är motionsspåret kvar fick jag en oväntad energikick och slutet gick helt ok. Min pulsklocka sade att jag borde vila i 120 timmar före nästa träning :)

    Roligt var det i alla fall och hatten av för alla ni som varit på talko. Ni har nog gjort en jätteinsats!

    Nu är det bara att hoppas på mycket snö så att botniavasan blir av.

    Peter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jätteroligt att träffa dig också! Kul att du också är nöjd med loppet. Jag såg att du slog mig med några minuter :) Haha, 120 timmars vila. Ja, inte känns det så hälsosamt det man håller på med alla gånger.

      Det skulle ha varit minst sagt snopet att lämna utan sluttid efter att jag drog mig helt slut. Om jag inte skulle ha skidat på tid skulle jag ha tittat på naturen istället, eller nåt.

      Jag var bara några timmar på talko. Det var nog Brahe-karlarna som vi har att tacka. Just nu ser det inte så ljust ut för Botniavasan, men man kan ju alltid hoppas på ett mirakel.

      Radera