Botnialöpet

Hälsningar från soffan, där jag sitter med lap-topen och skall skriva ett långt inlägg om dagens Botnialöpet. Jag kom i mål, men vi tar det från början.

Igår kolhydratladdade jag med två pastaportioner. Det stora misstaget var att jag åt alltför mycket kvällssmörgås, och därför hade jag svårt att somna. Jag var också ganska nervös, vilket ledde till att jag somnade först en 3-tiden. Fyra timmar senare var det bara att kravla sig upp och bege sig iväg till Vörå. Patrik hade med cykeln, så att han smidigt kunde ta sig fram mellan de olika saftstationerna. Både Patrik och cykeln fastnade förresten på bild och finns att beskådas på Botnialöpets hemsida. Patriks mamma och pappa kom också med cyklarna och hejade. De cyklade runt hela banan!

Vädret var vackert och det kändes bra att springa, fastän pulsen var hög redan från början. Tidvis hade jag sällskap av Matias, vilket var trevligt. Då jag hade sprungit en 20 km var hela gänget där och hejade på mig: Susse, Magnus, Hanna, Tilde, Patrik, Arja och Peter. Jag tror jag hade största supportergruppen av alla, och det gav mig otroligt med energi att alla hade tagit sig tid att komma och heja på mig! Susse sprang t.o.m. med en bit!

Det kändes som att loppet borde ha slutat vid 21 km, för efter 22 km gick det utför. Jag fick kramper i vaderna. Efter saftkontrollen började jag må jätteilla, och spydde upp allt jag hade druckit och ätit. Jag försökte spy så där lite i smyg, så att inte någon funktionär skulle se mig och tvinga mig att avbryta. Efter det var det bara att äta lite engergigel och fortsätta färden.

De sista kilometrarna var hemska och jag började gå mellan varven. Energin var slut och benen var blytunga. Kramperna i vaderna blev bara värre och värre. Största delen av loppet hade gått på en hård grusväg, men det var först de sista kilometrarna som den egentliga terrängen började. Det kan hända att jag hade valt fel skor för loppet, för terrängskorna har alltför lite dämpning för grusvägar.

Den sista kilometern kunde jag knappt springa / gå p.g.a. kramperna. Jag tvingade mig att springa över mållinjen och kom i mål med ett leende på läpparna, påhejad av mina trogna supportrar och av speakern. Jag klarade det! Tiden blev 3.21.22, dvs. drygt 6 minuter sämre än min målsättning. Men med tanke på omständigheterna är jag stolt över att jag lyckades ta mig i mål på en någorlunda bra tid.

Nu är jag ledbruten och känner mig som  90 år. Min granne (som säkert är 90 år) frågade mig i trappuppgången om det verkligen var värt det, då jag med stor möda försökte ta mig upp för trapporna. Och jo, det är klart att det var värt det!

Tack, alla ni som hejade på mig idag!