Att vara med i Broloppet blev ingen besvikelse i år heller. Vädret var fantastiskt, banan var rolig och arrangemangen fungerade bra. Att mina vänner också var med var extra roligt! Den branta bron tog andan ur mig även i år, och jag var väldigt nöjd med att jogga på i maklig takt efter det. Några funktionärer påpekade att jag inte verkade ha så bråttom, men jag upplyste dem om att jag sparar på krutet tills nästa helg.
Trots att jag hela tiden hade planerat att springa i relativt lugn takt, kände jag mig ändå lite snuvad på konfekten då jag kom i mål. Tävling innebär ju att ge allt och ta ut sig så att det svartnar för ögonen! Men jag lär ju nog ta ut mig helt tillräckligt i Botnialöpet. 30 km är en respektingivande sträcka, som har börjat kännas mer och mer ouppnåelig ju längre sträckor jag har sprungit. Dvs. jag börjar inse vad jag egentligen har gett mig in på!
Min duktiga syster sprang Stockholms halvmarathon igår på tiden 1.55. Det är en tid att vara stolt över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar