BotniaVasan 2011

Här kommer en lååång redogörelse för gårdagens BotniaVasan. Det var meningen att min man Patrik också skulle delta, men tyvärr fick han feber och kunde till bådas besvikelse inte delta. Han och svärfar fanns med längs banan och hejade samt fotograferade (nedan finns en del av Patriks bilder).

Dagarna före loppet var det hårda spekulationer på BotniaVasans hemsida huruvida man borde skjuta upp loppet med tanke på kölden. Sist och slutligen blev det så att starten sköts upp med en timme, eftersom det var kallare än -25 på morgonen. Vid starten var det -22 grader kallt och kl. 14 var det -15. Jag led personligen inte så mycket av kylan, utan det var det tröga föret som jag upplevde som tyngst. I nedförsbackarna kändes det däremot att det var kallt. Jag hade inte så hemskt mycket kläder på mig, men jag frös ändå inte. För en gångs skull hade jag klätt mig helt rätt.

Men tillbaka till starten. Vi var ute i god tid och jag lade skidorna i första ledet i startgrupp 4. Sedan gick vi in och värmde oss och anlände till startfållorna några minuter före starten. Då fick jag panik för jag hittade inte mina skidor någonstans! Efter ett frenetiskt sökande och ett icke-trösterikt svar från en funktionär ("Itt kan vi göra na åt he nu, he e bara ti ga å sök"), hittade jag skidorna.

Det var en strategisk miss att ställa sig längst fram i startledet, för bakom mig hade jag en del otåliga karlar som buffade på, så jag var riktigt nära att falla pladask en stund efter att startskottet gick.

Men vi kom oss iväg. Jag hade som strategi att hålla mig framme från början, eftersom jag ville undvika att hamna bakom någon fartpropp. Det blev ett väldigt sicksackande mellan spåren och backigt var det (mycket backigare än jag kommer ihåg det), vilket ledde till att min puls låg över 180 de första 10 kilometrarna. Jag skidade de 15 kilometrarna fram till Kuckus på drygt 1:13.

Svärmor Arja vid Kuckus.

Efter den hårda starten var jag så trött att jag blev tvungen att sakta ner. Det kändes enormt tungt mellan 20 och 30 kilometer. På åkrarna och sjöarna var det absolut inget glid, så det blev mera diagonalande än vad jag hade räknat med.

Min mellantid vid 30-km:s kontrollen var 2:35:54, vilket var 24 minuter bättre än fjolåret. Efter det var det bara att kämpa på. I början stannade jag inte så länge vid vätskekontrollerna, men i slutet var det bara att sluka allt man kan över, för då höll energin på att ta slut. Som planerat höll jag mig till vatten, blåbärssoppa, buljongvatten och saltgurka, vilket funkade bra.

Sådär kroppsligt hade jag känningar i vänster höft, lite kramper i vänster fot, ont under höger fot och trötta handleder. Men inga krämpor som störde alltför mycket. Jag tvingade mig att parstaka så mycket som möjligt, fastän det var trögt före. Svärfar hade än en gång lyckats med vallningen, för jag hade bra fäste i uppförsbackarna och bra glid i nedförsbackarna.

Jag försökte hänga på olika gubbklungor och inte skida lika mycket solo som jag gjorde ifjol. De sista kilometrarna var en kamp, precis som förra året. Det gick verkligen långsamt. Då det var två kilometer kvar ökade jag takten lite och min vana trogen så spurtade jag i mål.

Sluttiden blev 4:40:18, ca 38 minuter bättre än ifjol. Min målsättning var egentligen att komma i mål på 4:30, men det gick bara inte. Jag var i alla fall nöjd med att komma i mål som 27:e dam (av 98).

 Arja i mål. Hon lyckades förbättra sin tid med nästan 50 minuter från ifjol!

Det var 522 hugade herrar och 98 damer som tog sig i mål. Antalet anmälda var över 1000, men många kom inte till starten och det var också en del som avbröt loppet.

Så här i efterhand tycker jag att det var ett riktigt roligt lopp, fastän det gick tungt! Idag känner jag mig lite ledbruten, men ändå inte i så dåligt skick som jag var ifjol.

Tack till svärfar för den superba vallningen och till alla som agerat som moraliskt stöd! :) Nu blir det att blicka framåt mot nästa stora utmaning, nämligen Vasaloppet som är redan om 20 dagar!