BotniaVasan 2013

Vilken dag! Nu är jag allt bra slut. Men vi tar det från början.

I gårdagens väderprognos lovade de -8 grader, så vi vallade med blå och ljusblå valla. I morse då jag körde mot Vörå visade mätaren -3 grader och så snöade det! Nej, inte i år igen! Jag var framme i ganska god tid och hämtade ut min nummerlapp, varefter jag testade skidorna och konstaterade att jag inte hade något fäste. Då blev det att försöka få tag på Peter för omvallning. Jag sprang med skidorna till hans bil, som var parkerad jättelångt borta. Sedan konstaterade han att vi behöver Anti-acing-sprejen nu då vi lägger lila valla. Men burken var i min bil långt borta och bilnyckeln låg i väskan som jag hade fört in till Norvalla. Suck! Efter att ha sprungit av och an och var helt genomsvettig, fick jag testat skidorna igen tjugo minuter före start. Lite mera fäste hade jag, men inte mycket. Spåren var sladdriga av den pudriga snön. Mina Madshusskidor fungerar inte heller så bra om det är varmare än -5, så det skulle nog inte ha varit någon skillnad vad man skulle ha vallat med.

Starten gick lungt till, för det var så mycket folk. Jag höll ett ganska bra tempo tyckte jag, men givetvis höll jag inte den optimistiska tidsplanen som jag hade gjort upp innan. Fram till första kontrollen i Tuckor (8km) var det upppförsbacke, så det var verkligen en lättnad att få staka i platt terräng efter det. Peter stod och hejade vid Kuckus (14 km) och vid det här laget kände jag att det gick ganska bra. Så småningom slutade det snöa också. Men spåren blev bara sämre och sämre och farten sjönk rejält. Jag började få kramp i fötterna och kände mig så där allmänt energilös. Efter Komossa kom den hemska uppförsbacken, som tänkte ta kål på mig den här gången. Efter att ha nått högsta punkten började mina triceps att krampa. Inte roligt! I Röukas fyllde jag på med buljong och magnesium, vilket gjorde susen.

Fram till Kalapää hade jag inte sett till någon annan dam, men vid den kontrollen åkte en förbi mig. De sista kilometrarna var lika hemska som vanligt och det krävdes mycket viljestyrka för att orka fortsätta staka. Jag körde om samma dam sedan i den sista kontrollen, men hon lyckades vinna mig med några hundradelar efter en hård spurt! Så jag kom på en 27:e plats med tiden 3.54.45. Jag är ganska nöjd. Jag hade hoppats på en lite bättre tid, men det här var nog det bästa jag kunde åstadkomma med den här träningsmängden och i det här föret.

I målet stod pappa och välkomnade mig, vilket var trevligt. Och så vann jag ett vallajärn, vilket var precis vad vi behöver! Efter att ha pratat med lite folk åkte jag hem via Kotipizza. Och fastän jag ätit för bara ett par timmar sedan slukade jag hela pizzan. Gott! Nu ska jag slänga mig på soffan och ta en välförtjänt tupplur!