Endorfinkick i Molnträsket

Wow, vilken springtur! Jag begav mig iväg till Molnträsket på jakt efter mjukare grusvägar, för här i stan är alla vägar hårt nertrampade av tvåbenta och fyrbenta motionärer. Och jag behövde inte bli besviken på Molnträsket, för vägarna var ganska mjuka utan att för den skull vara leriga.

(I vintras skidade jag förresten med stor möda runt Molnträsket, innan jag upptäckte att det fanns en massa skidspår där också.)

I början av löppasset kändes vaderna hårda som vanligt (både på utsidan och insidan), men jag gav inte upp utan fortsatte. Det duggregnade, men sedan då solen tittade fram blev det härligt! Så småningom slutade vaderna att besvära mig och jag märkte inte hur tiden och kilometrarna gick. Plötsligt var jag framme vid södra sidan av Molnträsket:

Sedan då jag kom till den här skylten insåg jag att det var dags att vända om. Slutsaldot blev: 13,2 km!

Nu är jag helt euforisk, för det var så skönt att göra ett riktigt långpass! Det har jag inte gjort sedan skidspåret. Jag hoppas att det inte blir några eftergifter för mina ben för att jag sprang 5 km längre än beräknat. Jag har läst någonstans att man skall öka kilometermängden med högst 10 % per vecka, men det här blev en betydligt större ökning. Måste försöka behärska mig nästa vecka.

Jag säger då bara det: tänk om man fick bo på landet och springa på sådana där härliga skogsvägar hela tiden! Då skulle jag säkert blir ultralöpare, för jag älskar att springa långt i skogen. Hur var träningen för er idag?