Susse gästbloggar

Eftersom det har varit så skralt på tävlingsfronten för min del på sistone, bad jag min syster Susanne skriva ett inlägg om Lidingöloppet. Här kommer Susses redogörelse (bilden är tagen från Botnialöpet):

"I går var det då dags. Sanningens minut. Lidingöloppet. Hade alla timmar på spånbanan i Nykarleby gett något resultat? Jag hade hört av min man, som deltog redan i fjol, att banan är tuff och mycket backig. Det är ändå svårt att föreställa sig på förhand hur backarna ser ut. Är de korta och branta eller långa och sega? Så här med facit i hand kan jag säga att det fanns så det räckte av båda sorterna.

Jag deltog i MK15 km, vilket alltså var en gemensam klass för män och kvinnor. Starten gick kl 10.30, jag befann mig i den sista startgruppen bland de oseedade löparna. Jag såg till att stå i första ledet för att få en så bra start som möjligt. I startögonblicket tryckte jag i gång tidtagningen på pulsklockan jag fått av Ina. Jag hade som mål att klara en tid på 1.20. Jag visste att det kunde bli tufft, men det var inte helt orealistisk målsättning.

Jag gick ut rätt hårt de första kilometrarna, med en snittfart på lite över 5 min/km. De första 5 km flöt det på bra. Då var det ännu rätt så platt och självförtroendet och orken på topp. Jag låg i den vänstra ”omkörningsfilen” och passerade otaliga löpare. Stundtals var banan väldigt smal och det var svårt att komma sig fram. Jag har hört att folk kan använda armbågarna och ilskna kommentarer för att ta sig fram, men något sådant upplevde jag inte.

Efter ca 5 km började banan bli mera kuperad. Jag höll ändå upp farten och vid 8 km passerade jag min man och hans kompis som startat 10 min tidigare. Jag frågade dem som hastigast hur det går och sprang vidare. Det enda goda med de sugande uppförsbackarna är att de ofta följs av nedförsbackar. Då det gick utför försökte jag att inte bromsa så mycket, utan lät benen rulla. Banan var vacker och vädret var soligt. Ibland kändes det rätt så varmt där i skogen. Det fanns endast två vätskekontroller på 15 km. Vid båda kontrollerna drack jag sportdryck och vatten.

Vid ca 10 km började jag känna av tröttheten på allvar, men tvingade mig att fortsätta i samma tempo. Då det var 3 km kvar tittade jag på klockan och insåg att om jag skulle klara min måltid måste jag hålla 5 min/km den kvarvarande sträckan. Vid det laget hade jag börjat tröttna rejält på backarna. De tog aldrig slut. Jag kände mig matt och kraftlös, jag fick byta fil och hålla mig i den högra filen för de långsammare löparna. I en backe gick jag uppför för att spara på krafterna.

Då det var ca 2 km kvar var jag rejält illamående och hade ont i magen. Jag började tvivla på om jag skulle komma i mål överhuvudtaget. Jag blev tvungen att gå åt sidan och ställde mig nerböjd för att hämta andan och eventuellt spy. Löpare som jag nyligen fräst förbi passerade och jag undrade om de var skadeglada. Någon frågade om jag var OK, men stannade inte för att höra svaret. Jag stod på detta sätt i kanske 30 sekunder.

Precis i rätt ögonblick sprang en kille som jag kände förbi. Han var med på samma bussresa som oss. Han peppade mig och uppmuntrade mig att fortsätta, inte ge upp. Han sa att jag skulle sticka fingrarna i halsen om jag måste, men jag skulle fortsätta. Med ens fick jag nya krafter och illamåendet avtog då jag började springa. Jag sprang den sista sträckan så snabbt jag kunde och försökte mig till och med på en liten spurt.

Det var oerhört skönt att komma i mål som vanligt. Till min förvåning återhämtade jag mig snabbt och var inte alls så slut som jag trott att jag var. Tiden blev 1:22:30. Lite sämre än jag hoppats på, men jag är ändå stolt över min prestation och jag vet att jag försökte mitt allra bästa. Det står 1-0 till backarna i Lidingöloppet. Vänta bara nästa år...Visst Ina? :)"

(Katar)Inas kommentar: Jag tycker du har all anledning att vara stolt över din prestation, för det där var strongt gjort! Nästa år skall vi tillsammans kämpa mot Lidingös skräckinjagande backar.